Hem
DEA-föreningen
www.kvinnomuseet.se
Women maps - Kvinnokartor
Rapporten om Sveriges Länsmuseer.
För hundra år sedan
Artiklar
Völvan och hennes stav
Dea:s arkiv
Aktiviteter 2017
Aktiviteter 2016
Aktiviteter 2015
Aktiviteter 2014
Aktiviteter 2013
Aktiviteter 2012
Aktiviteter 2011
Aktiviteter 2010
Aktiviteter 2009
Aktiviteter 2008
2000 - Omoderna museet
1994 - Tioårsjubileum
Glömda Kvinnominnen
Bli medlem/årsavgift
Kvinnliga författare på nätet
In English
Sök
Vem har ansvaret för kulturarvet?

Vem har ansvaret för kulturarvet? Och vilka bilder presenteras av vår kultur och historia? Det enkla svaret är givetvis våra museer.

Som intresserad allmänhet var vi några kvinnor som upptäckte att en mycket stor del av kulturarvet inte fanns med eller var slentrianmässigt förminskat på museerna. Vi ansåg att ett kvinnomuseum behövdes. Detta var för fjorton år sedan.

Vi fick gehör för våra påståenden hos flera politiker. Flera motioner väcktes i riksdagen av kd, miljöpartiet och v. Kulturutskottet behandlade frågan och hänsköt den till kulturdepartementet för utredning.

Dåvarande kulturminister Marita Ullskog tillsatte utredningen ”Genus på museer” med professor Ann-Sofi Ohlander som ordförande. Uppdraget hade då minskats från Kvinnomuseum till att gälla om det behövdes ett resurscentrum för befintliga museer.

Utredningen sökte efter de goda exemplen och fann ett fåtal. Inom museivärlden finns en grupp kvinnor som har viljan och kunskapen att jobba med ett genusperspektiv i utställningar, men de har ofta svårt att få gehör eller resurser till denna verksamhet.

Utredningens slutsats var att kunskapen överlag om genusfrågor var mycket låg bland museernas personal. Många var utbildade innan ett genusperspektiv fanns på universiteten - det gällde särskilt personer i ledande ställning, oavsett om de var kvinnor eller män – och vidareutbildning saknades inom genusfrågor.

Utredningen föreslog att ett resurscentrum skulle inrättas i anslutning till Arbetets Museum i Norrköping med fyra tjänster. De skulle i samarbete med ett universitet ansvara för vidareutbildning av all museipersonal i Sverige. Bland annat föreslogs en 10-poängskurs i Genus.

Förslaget om ett resurscentrum har inte genomförts, kanske för att det av remissinstanserna ansågs otillräckligt. Utredningen gav dock en god inblick i hur museivärlden ser ut i ett genusperspektiv.

Vår kunskap har också ökat med en viktig avhandling av Wera Grahn, som vid Tema Genus vid Linköping universitet granskat museivärlden ur genusperspektiv.

Platsen i fokus är Nordiska museet. Museets devis ”Känn dig själf” uppmanar besökaren att lära känna sig själv genom museets historieskrivning. Men gäller detta verkligen alla?

Wera Grahn visar hur Nordiska museet i sina utställningar upprepar stereotypa bilder av vad kvinnor och män får göra och inte göra. Kvinnor knyts till hemmets sfär, de återges ofta i passiva positioner. De omskrivs med bara förnamn och om de rör sig i den offentliga sfären så är det mestadels som offer.

– Det är helt okej att kalla Selma Lagerlöf för bara Selma, men vem skulle komma på idén att kalla Strindberg för bara August? frågar Wera Grahn retoriskt i sin avhandling.

Män, däremot, erövrar världen, skapar välstånd, bygger nationer, har titlar och en mängd olika yrken. Deras privatliv berörs inte, de omskrivs med både för- och efternamn och behandlas på det hela med större respekt än kvinnor, hävdar Wera Grahn.

– Kring kvinnors prestationer berättar utställningstexterna gärna på ett raljerande och nedsättande sätt, säger hon, och tar som exempel beskrivningen av modeskaparen Gunilla Ponténs produktion av ”tokroliga hattar”.

Museer fortsätter att reproducera gamla tankemönster, som förminskar kvinnor, är Wera Grahns slutsats. Detta trots att de är ålagda att ge nyanserade skildringar av kvinnors och mäns liv i historien. Problemet är att de museiansvariga inte riktigt vet hur de ska omsätta detta i praktiken. De saknar verktygen, menar Wera Grahn.

– Det handlar inte bara om att synliggöra kvinnor, säger hon, utan också om hur de synliggörs.

Vi hade gärna sett att Wera Grahn kunnat medverka idag, men hon har inte någon tjänst i Sverige. Hon arbetar nu som forskningschef i Norge och pendlar till Stockholm på veckosluten till sin familj. Det hade tyvärr kostat oss för mycket om hon medverkat här, eftersom vi fått betala för att hon inte var på sitt arbete i Oslo.

Vår kunskap om tillståndet på våra museer har alltså ökat sedan Dea-föreningen startade. Vi har hela tiden fått till svar att det är alla museers ansvar att belysa kvinnors historia i samma utsträckning som man belyser mäns historia. Vi har nu belägg för att det inte sker.

Vår tidigare ordförande Ebba-Lisa Nordenfelt gick igenom all återrapportering från museerna på regleringsbrevet under ett år. I regleringsbrevet stod att museerna skulle ta i beaktande bl a kön. Endast ett enda museum hade uppmärksammat detta. Det var tekniska museet som svarade att de inte gjort något i denna fråga.

Det hjälper alltså inte med regleringsbrev och goda föresatser från anslagsbeviljande myndigheter. Museerna vet inte hur de ska göra. Därför behövs en central museiverksamhet med fokus på kvinnor och genus, som också kan innehålla ett resurscentrum för andra museer. De behöver redskap och referenser för att förbättra sin verksamhet.

Hur ska ett Kvinnohistoriskt Museum vara organiserat? Vår första tanke har varit att det ska vara ett statligt ansvarsmuseum. Det kanske är en svårframkomlig modell? Vi ser gärna att en konstruktiv modell skapas som kan leda fram till målet. Kanske med en stiftelse som ägs av staten, en kommun och privata donatorer tillsammans. Det får gärna vara i anknytning till ett universitet.

Vi tror att de täta skott som på många håll finns mellan museivärlden och universiteten inte är av godo. Kunskapen skapas inom universiteten, men den behöver en väg ut till en ung generation som saknar sin historia.

Frågan om ett kvinnohistoriskt museum är en kvinnopolitisk fråga, inte en partipolitisk. Just därför är vi glada att vi idag har flera partier med oss över blockgränsen. Unga kvinnor behöver ta del av kvinnors historia för sin identitet, för att kunna känna stolthet över att vara kvinna, för att känna att de har en given plats i samhället och för att ha redskap att ta sitt ansvar för framtiden. Därför behövs ett kvinnohistoriskt museum.

Märta-Lena Bergstedt 
Tal vid seminariet på riksdagen den 14 maj 2008

Uppdaterat 2010-10-27
Dea-föreningen för Kvinnohistoriskt museum • info@dea-kvinnomuseer.nu • Bankgiro: 5766-3593.
Provided by Webforum